Mammaledig i Sydafrika!: Myror i sängen och ännu ett sjukhusbesök

Barnen börjar sakta återhämta sig. Lillan är fortfarande toklös i magen, men börjar få i sig mer och mer välling (som är det enda jag får i henne just nu). Storebror är mest aptitlös men börjar få myror i brallan igen. Så imorgon borde han vara ganska återställd. Och apropå myror! Igår såg jag att lillan har små, små bett på fötter och händer. När jag bäddade hennes säng idag upptäckte jag vad det var. Hon hade en myrinvasion runt sängen. Stackarn... vilken ångest jag fick. Hon vaknade och smågrät flera gånger inatt, men jag tror/hoppas det var magen som spökade. :(

Idag har det varit 20 grader och spöregnat hela dagen så vi har hållit oss inomhus. Barnen är ju ändå småsega, så det passade rätt bra. Härom dagen var det nästan 40 grader, så vädret har börjat hoppa rätt ordentligt nu! Det går ju mot höst. Wendy var också här idag efter att ha varit borta några dagar. Hennes dotter hade ju också blivit magsjuk, men jag blev ändå lite förundrad när hon ringde i onsdags och sa att hon skulle vara hemma nån dag till. Igår fick jag reda på varför. Hon hade blivit påkörd av en bil när hon stod vid vägen. Hon hade tuppat av och fått stora skärsår i armen som de hade gjort en rafsig snabbkoll av på sjukhuset (de erbjöd henne visserligen att sy, men hon är rädd för sprutor och hade rymt). Wendy vet att jag alltid oroar mig och går i taket för minsta lilla, så hon hade inte velat säga nåt. Armen såg förjäklig ut. Det blödde genom förbandet och hon såg verkligen ut att ha ont. Det är en stolt kvinna med integritet lika stor som hennes hjärta! Hon klagar aldrig och man får verkligen dra saker ur henne. Vid lunch stoppade jag vansinnet och tvingade in henne i bilen. Sen åkte vi hela familjen till närmsta klinik (här finns det ju små vårdmottagningar i anslutning till de flesta apotek) så att nån fick kolla på hennes arm, byta förband och ge henne lite mediciner och sånt. Vi fick komma in direkt utan några köer och hon blev väl omhändertagen och en massa instruktioner hur hon skulle sköta såret. Det är tyvärr en enorm skillnad från att gå till det allmänna ”gratissjukhuset" där det är stökigt och långa väntetider.

Wendys hemsituation är kaotisk (samma skit som många kvinnor får stå ut med här) och hon berättade att nu skulle hon äntligen dra. Trots mitt tjat om att hon skulle hyra ett hus (och att vi i så fall skulle hjälpa henne med hyran) har hon istället hyrt en liten tomt på baksidan av en kompis hus och ska bygga ett plåtskjul där. Hon hade bara köpt en liten byggsats som de ska sätta upp i veckan, men sen behöver hon sätta in dörr, fönster, golv och dra in el och vatten. Det känns så otroligt surrealistiskt att sitta och diskutera ett husbygge som är ett 15 kvadrat plåtskjul, där en barnfamilj ska bo! Jag stack till henne några tusenlappar för att åtminstone utöka storleken och sen får vi väl försöka hjälpa henne att få det där boendet ”humant”, men jag kan inte ens beskriva hur det känns...

Nu blev det ett helt inlägg om Wendy helt plötsligt, men hon är ju typ en del av familjen just nu, så det känns lika naturligt som att prata om resten av familjen... Jag har berättat för henne om min ”dagbok på nätet”, men vet inte om hon greppar det riktigt. Det här är i alla fall en relativt privat blogg, vars text inte ligger öppen på google, utan man måste ha fått länken (eller ha hittat den i nåns länklista). Så hennes exponering är begränsad ;)

Sorry, nu blev det ett sånt där trist inlägg igen. På tisdag är min man tillbaka och då blir allt skojjigare :)