Mammaledig i Sydafrika!: Dag 4 - Det riktiga Afrika! En dag hos en Xhosa familj

Så kom äntligen dagen vi längtat efter! Ett besök i Wendys (och Nandiphas!) hemby Zadungeni. Eastern Cape området (eller Transkei som det fortfarande heter i folkmun) är Xhosa och man pratar med kluckljud. Jag hade tränat som en dåre med mobilappar och youtube, men sen fegade vi ur och det blev ändå engelska vi hälsade alla med. Transkei är ett politiskt historiskt och laddat område och det första att bli deklarerad en självständig stat (1976). Det var helt enkelt en "frizon" för svarta Xhosa. Men det var också en del av Apharteid... 1994 när ANC kom till makten upplöstes Transkei och blev istället en del av Eastern Cape. Nelson Mandela växte också upp här, i Mthatha, och där kan man besöka hans gamla hem.

Vi började med att hälsa på hemma hos Wendys yngre bror och enda syskon. Det är där hon och barnen kommer bo de här tre veckorna. Hon har inte haft råd att åka till Eastern Cape på två år, så det var länge sen hon träffade sin familj! Området är väldigt fattigt och det finns inga jobb. Därför har väldigt många flyttat till storstäderna (främst Cape Town) i jakt på jobb. Där har de oftast fastnat i ännu mer fattigdom och risigt boende i kåkstäderna. Folk sparar ett helt år för att kunna ta bussen till Eastern Cape under julledigheten (sommaren). Men när den yngre generationen flyttar från landsbygden blir det tungt för de som är kvar att driva jordbruket. Men som Wendy ofta säger är det bättre att vara fattig på landet än fattig i stan. Här kan man leva helt utan pengar. Man odlar sin mat och bygger sitt hus av naturmaterial. I stan överlever man inte utan pengar.

När vi gick in i det traditionellt runda huset möttes vi av en svag ladugårdsdoft. Wendy berättade att de precis skurat rent golvet med kodynga. Det låter äckligt, men det många inte vet är att kobajs faktiskt dödar bakterier! Det är egentligen värsta universalmedlet som också används för att isolera hus mot värme och kyla. Visste ni att i vissa länder i Europa använder man till och med kobajs i kärnkraftverk för att skydda mot radioaktivitet! I huset hade de el och tom TV, men inget rinnande vatten, det hämtar man i allmänna kranar. För bara några år sedan fanns det varken el eller vatten i hela byn. Man lagade mat över öppen eld, lyste med oljelampor (av Kerosene/"Paraffin") och hämtade vatten i bäckar. På vintern värmer man upp huset likadant idag som man gjorde förr, man tar in glödande kol. Röken sipprar sedan ut genom stråtaket.

Vi promenerade runt i byn, hälsade på folk, och Wendy och hennes familj berättade mängder med anekdoter. Jag kan inte få plats med allt i ett blogginlägg! Imorgon ska vi åka tillbaka för att käka lunch med dem. I normala fall äter de bara majsgröt varje dag (på riktigt!), men en gång i veckan äter de kött (aldrig fisk, det är ju en bit till kusten) så imorgon kommer Wendys moster slakta en höna dagen till ära.

På väg till Wendys hemby Zalangeni

Kostymklädd man på häst

Hemma hos Wendys bror

Golvet är insmort i kobajs. Känns fräschare än man tror! El fick de för ett par år sedan (efter att Wendys mamma ansökt om det för 24 år sedan).

Traditionellt utedass

Hela byn var på en begravning

I de gröna husen bor borgmästaren

Några barn leker med en av byns vattenkranar som staten satte in för några år sedan. Här hämtar alla vatten till tvätt och matlagning. Innan dess hämtade man vattnet i en smutsig bäck.

Hemma hos Wendys moster

Inne är det så mycket större än vad det ser ut utifrån! Lite magiskt nästan.

Syskonen har inte träffat varandra på två år! Hennes bror är arbetslös och Wendy skickar pengar till honom då och då.

Männen vallar korna på de gröna slätterna en bit från byn. Wendy berättade också att längst ned i dalen finns det grottmålningar gjorda av San Bushmen, som levde här förut.