Mammaledig i Sydafrika!: En dag på kvinnojouren...

Idag skulle jag och lillan egentligen hämtat min man på flygplatsen. Det blev inte riktigt så... Igår eftermiddag googlade jag upp en gratisadvokat och bokade in ett möte åt en motvillig Wendy. Hon har börjat frukta för sitt liv och hemsituationen är helt ohållbar (hennes man har flera vänner på polisstationen så hon kan inte ens gå dit...). Vi hade tid idag kl 10 och jag hade egentligen tänkt droppa henne där för att sen åka till flygplatsen, men hon ville att jag skulle följa med och "prata åt henne".

Advokaten tog emot oss hemma hos sig. Hon jobbar deltid på sitt ordinarie jobb och resten av tiden ägnar hon sig åt välgörenhetsarbete, t ex att hjälpa utsatta kvinnor. Jag drog bakgrunden lite kort och advokaten sa direkt att vi behövde ordna en "Protection Order" så fort som möjligt. Sen skulle vi komma tillbaka om ett par dagar och ordna med skilsmässopapper. I normala fall är det en jättelång och jobbig process, men advokaten lovade att skilsmässan skulle vara klar på tre månader och att mannen inte skulle kunna opponera sig, samt att en tvångsförsäljning av huset då kunde ske. Hon ringde en kvinnojour och sa att vi skulle komma och sen skickade hon dit oss.

Väl där blev vi mottagna av ett par socialarbetare som ställde frågor och gav Wendy ett långt formulär att fylla i. Hon ville knappt prata och försökte hela tiden förminska händelserna och viskade till mig att vi nog borde åka hem istället för det var så mycket jobb kvar att göra hemma, "du vet tvätten...". Det är väl en rätt vanlig reaktion antar jag... Men efter ett tag nådde socialarbetarna fram. Jag smög ut med lillan medan Wendy öppnade Pandoras box. I två timmar berättade hon om sin situation. Socialarbetarna antecknade flitigt i anmälningspapperna som sen skulle lämnas in hos domstolen för att få dokumentet utfärdat. Under tiden gick jag och lillan runt i jourmottagningen och kikade. Tårarna bara rann inne på lekterapiavdelningen. Känslan av att se väggen med utsatta barns teckningar går inte att beskriva.

På mottagningen jobbar det psykologer, socialarbetare, advokater och jurister, obetalt på frivilligbasis. De hoppar in några timmar i veckan utanför sitt ordinarie arbete. Det är så fantastiskt att den här typen av organisationer finns! Tyvärr har de boende i kåkstäderna inte tillgång till internet så de vet oftast inte var de ska få hjälp. Inte heller har kvinnorna någon kunskap om sina juridiska rättigheter utan förlitar sig på vad grannar och vänner säger. Kulturella traditioner är också väldigt starka och man förväntas lösa konflikter inom familjen. En kvinna som gått till polisen eller begärt skilsmässa blir hårt mött av familjen.

En av socialarbetarna berättade för mig att det är väldigt vanligt att män vägrar skilsmässa men försöker kasta ut frun från hemmet. Då behåller de fortfarande huset på pappret och kan ta in en ny kvinna. Det är också vanligt att de kräver vårdnaden om barnen (vilket de gudskelov sällan får) bara för att de tror att de då slipper betala underhåll. Alkohol- och drogproblem är väldigt vanligt, vilket leder till mycket våld i hemmen. Kvinnor och barn i slummen är helt enkelt enormt utsatta här och drar ett väldigt stort lass... Informationen är som sagt usel och få kan sina rättigheter eller vågar göra något åt sin situation.

Vid tvåtiden, när alla papper fyllts i och lillan somnat i vagnen utmattad av alla intryck, gick vi och tryckte i oss varsin stor hamburgare och satt smådarriga och bara stirrade rakt fram. Det har varit några tunga dagar... Hennes dotter är fortfarande sjuk och så allt annat kaos och själv har jag oroat mig för hennes barn, för henne, för mina barn och för min iPhone som håller på att krascha (det ÄR ett problem). Luften gick liksom ur oss... När vi lunchat klart gick vi förbi domstolen för att lämna in papprena, sen åkte hon hem till sin lilla dotter och jag hem till min man, som fått ett sms när han landade att han fick ta en taxi istället.