Stryk på dagis...

Vår son har varit helt i obalans de senaste veckorna. Sovit dåligt, mängder med nervösa tics och har gnällt att han inte vill gå till fritids (efter 12). När jag försökt fråga vad det är har han till slut sagt att det är en liten kille som går på fritids som är "dum". Vi har inte tagit det på så stort allvar utan tänkt att han kanske är stressad över att vi ska åka hem igen. Eller nåt. Men de senaste dagarna har han varit änglig när vi lämnat men glad när vi häntat och sagt att den lilla killen inte varit på förskolan, så idag pratade jag med personalen om det. Det var tydligen lite värre än vi trott... De har haft en fyraåring där med enorma aggressivitetsutbrott som terroriserat barn och personal med slag, sparkar och tom kastat stora stenar i ansiktet på dem helt oprovocerat. Vår son som aldrig slår tillbaka har fått ta en stor del av kakan. Till slut fick fritids nog och låter honom inte komma längre. Föräldrarna har äntligen förstått allvaret och sett till att han får psykologhjälp. Usch, stackars barn... hoppas han får bra hjälp, måste vara så otroligt jobbigt både för honom och föräldrarna.

Ja nu är det bara fyra veckor kvar tills vi åker hem! Vi har inte börjat förbereda allt som måste göras. Det duckas det för än så länge... Men jag har i alla fall satt ut jobbannonser åt Wendy för att hitta ett nytt jobb åt henne, och sköter första gallringen av de svar vi får. Jag börjar få en rätt sorglig bild av hur många behandlar sin personal här. En normal lön på ett jobb som inte kräver utbildning (städerska, kassörska etc) ligger på ca 70-150 rand per arbetsdag. Vi betalar Wendy 150 (110kr) och på det busspengar, mat, semester och bonus. Det är så låg lön att jag skäms, men ändå har knappt någon av de som hört av sig varit beredda att betala det, och många av de frågor jag får ger mig dessutom känslan av att sälja en bil. Det värsta var nog familjen som ville att hon skulle jobba heltid sju (!) dagar i veckan för en månadslön på 2400 rand (1750kr). Det är inte svårt att förstå varför fattigdomen är så utbredd här och att folk aldrig lyckas ta sig ur kåkstäderna. Man kan helt enkelt inte lösa sin situation ens med ett jobb. Utbildning är enda lösningen, men där verkar staten inte ha kommit så långt... Jag tror verkligen (och hoppas) att vi kommer uppskatta Sverige, och det sociala skyddsnät vi faktiskt har, så otroligt mycket mer efter att ha varit här!

Klätterfia på brorsans dagis

Lourensfords polofält framför dagis

Lourensfords vinrankor i höstfärger

Sten-Sax-Påse i väntan på middagsgäster

Utfodring av fem ungar

påhejjade av männen

Filmmys med bästisen från dagis

Efterdagisfika

Ikväll var det rätt kyligt... det har regnat hela dagen.