Jag inser nu hur snabbt man kan lära sig att blunda för fattigdomen här. När vi bodde inne i Kapstaden levde man mer nära det på något sätt. Antagligen för att det är lite mer blandat på gatorna. Men nu, när vi sitter här i våra fina inhängnade kvarter förstår jag det där alla sa om att man kan leva ett helt liv här i förnekelse. På dagarna hänger man i de välstädade, tjusiga kvarteren. Sen tar man sig en tripp till något av de enorma shoppinggalleriorna för att handla mat, fika, kindpussas med bekanta och plocka på sig lite andra förnödenheter. Helgerna spenderas i stråhatt och stora solglasögon på nån vingård med flott mat och gott vin, medan barnen leker i en gullig lekpark mitt i grönskan. Sen kanske man toppar med ett besök till nån "farmers market". Nu är jag så klart lite elak och ironisk, självklart kan ingen blunda helt för fattigdomen och alla lever inte lyxliv. Men man ser verkligen vilka otroligt parallella världar folk lever i. Det finns ingen mellanmjölk här ;)
Men små minnesbetor får vi konstant. Speciellt nu när vi har tjejerna hemma. Jag har börjat tänka till lite innan jag köper saker och att förstå vad saker kostar på ett helt annat sätt. Wendy berättade häromdagen att nu när hon fått jobb vill hon köpa ett eget hus att flytta in i med sina barn. Med hus menar hon skjul. Jag frågade vad ett sånt kostar. 4500. Jag sneglade lite på vår nyinköpta tredje uppsättning bord och stolar, som vi precis fyndat till samma pris som ett nytt hem, och skämdes som en hund. Men sen kommer också de små smällarna på fingrarna: "Varför har ni köpt en till vattenflaska till lillan när ni redan har en...?" "Eh... Jo... Om man inte hittar den ena så... Öh..."
Vad som än händer är jag helt övertygad om att vi kommer komma hem till Sverige som helt andra människor än vi var när vi åkte hit. Frågan är bara om det blir till det bättre eller till det sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar