Fina Wendy. Hon är min bästa kompis här nere. Det kanske låter lite
tragiskt att min bästa kompis är vår städerska som jag känt i 3,5 månad,
men hon är den jag spenderat mest tid med här nere och vi har haft så
många samtal och verkligen delat allt. Just nu diskuterar vi hennes
struliga hemsituation. Hon äger tillsammans med sin man ett "Mandelahus" (små hus på ca 40 kvadrat, som staten
tillhandahåller och som man kan bygga ut lite själv om man vill), vilket de köpte i andra hand och betalade lika mycket var för. Nu vill hon separera, men han vägrar flytta eller sälja och kan inte heller köpa
ut henne. Så nu funderar hon på att köpa ett litet skjul och flytta dit
med sina två barn. Hennes argument är att om man köper ett skjul kan
man ställa sig i kö för att få ett eget Mandelahus av staten, vilket
enligt henne med lite tur tar nåt år (låter lite optimistiskt kan jag tycka). Vill man
köpa ett Mandelahus "i andra hand" kostar det 50-90.000, och med
normala dagslöner på 70-150 Rand är det få som klarar av att spara till
det. Det skjul hon vill köpa kostar 1500 Rand. Ett "riktigt stort" skjul
kostar runt 4000. Vi kan så klart köpa ett skjul åt henne, men det känns
helt förjävligt och sjukt att skicka en småbarnsfamilj till en
plåtbarack! Då hoppas jag hellre på andra alternativ, som att ta upp det
i rätten eller hyra något tillsvidare. Men samtidigt förstår jag ju att
det är guld värt att komma in i bostadskön...
Sen var det min tur att gnälla över mina problem. Vår babymonitor är
borta. Ena enheten i alla fall, och utan båda enheterna funkar den ju
inte. Vi använder den flitigt här i huset eftersom man inte hör när
lillan vaknar annars, så det är verkligen inte kul att den är borta.
Troligtvis har den trillat ur vagnen på nån promenad. Wendy frågade om
jag tänkte köpa en ny. "Det vill jag helst inte, den kostade ju en del",
svarade jag. "Vad kostade den då?", frågade hon. "1500", svarade jag...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar